Visar inlägg med etikett I min hjärna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett I min hjärna. Visa alla inlägg

lördag 18 februari 2017

När man hittar en pusselbit.....

Efter att ha levt ett liv med nån som egentligen inte tyckte om mej som jag var så blev det förstås kaos när det var dax att dra åt olika håll.
Jag tog mitt o vårat liv och alla vänners liv o rev ner som tre olika pussel med 2000 bitar vardera. Sen la jag alla pusselbitar i en låda o skakade om.... Vad blev det. ??? Tredubbelt kaos.

Att sen gå där o leta efter dom bitar jag ville ha i mitt liv var ju ett helvete.

Vissa bitar hittar man ganska fort. Typ hörnen, hörnstenar... Därifrån bygger vi. Vilka hörn ska jag ha?
Ett hörn blev Jenníe. Ett hörn blev Julle. Ett hörn blev Wille. Och ett hörn blev Nisse. Fyra barn, fyra hörn. Dom viktigaste bitarna i mitt liv.
Men sen börjar det jävliga... Plötsligt hittar man ett hörn som tillhör ett annat pussel. Då sitter man med den biten i handen ett tag o undrar vart fan den biten passar in. Och så inser man till slut att, nä den biten lägger jag bort. Den passar inte in i mitt eget pussel.
Och man hittar massor av bitar som man sitter o vänder på i alla dess lägen. Ska man ha eller ska man inte ha.
Vissa fick jag lägga åt sidan för att vänta o se i vilket pussel den skulle va.

Nu har jag snart fått i ihop det pussel jag vill ha. Många bitar hittade jag direkt. Andra bitar fick ligga åt sidan en stund tills jag hittade den plats där dom skulle va.
En del bitar letar jag fortfarande efter. Och många bitar har jag i handen för att jag inte har en susning om vilket pussel dom ska ligga i.

Igår hittade jag en pusselbit jag länge letar efter. En bit som luggit åt sidan länge för jag visste inte i vikket pussel den skulle ligga.
Nu vet jag att den biten ska vara i MITT pussel.


Här kommer lite bilder o foton från BlomsterGården i Smålandsstenar. Dit var vi, jag o min pusselbit. Vi strosade runt i denna fantastiska retromiljö o njöt o tog en enkel men underbar fika.






















Värt ett besök.
Nu ska jag ta o plocka fram lite gamla singlar ur skåpet o hänga upp i mitt retrokök.......







torsdag 6 oktober 2016

Vill bara.....

Förtydliga!!!
Denna är blogg e mitt andningshål. Eftersom jag mår dåligt av både det ena o det andra o inte har så många att prata med så e det på detta sätt jag luftar mina känslor.

Du som skickade en länk till mitt ex för att visa honom vad jag hade skrivit på min blogg, du kan dra åt helvete. Du gjorde inte bara mej lessen o inte heller hans son. Du gjorde även honom lessen. Inte för att jag bryr mej, han kan trilla ner i ett hål utan att jag skulle bry mej, men du som troligen e hans vän, känns det bra att DU gjorde honom lessen.

Känns det bra att hans son ringer mej o ber mej sluta skriva???? Så att exet fortfarande ska få som han vill över mitt liv när det faktiskt är exet som har gått vidare. Läs mina sms jag fått av honom så är det just vad vi gör.. Vi lever våra egna liv. Vi har gått vidare.... I alla fall han. Han har ju ny tjej o ny familj.

Jag slår vad om att du som skickade länken till honom e en av dom jag en gång satt i köket med o snackade o flamsade. Och jag bjöd dej på nybakade bullar eller kanske till o med middag. Och jag är helt säker på att du varit med i min familj o umgåtts som vår vän. Och att jag visade dej samma hemkänsla som jag visade resten av familjen. Du var definitivt en av dom som hörde till, eller hur.

SKÄMS DU INTE DET MINSTA ????

Du får gärna fortsätta läsa min blogg. Och fortsätt skicka länkar till vänner för det gynnar bara mina läsarsiffror. Men du kan ju tänka på hur du sårar folk.

söndag 31 januari 2016

Tänkvärt.


Man hittar ganska mycket på nätet ibland som man blir både glad och stärkt av.




Nr 1: Ja, man måste höja blicken för att se om det finns nån annan väg ut.



Nr 2: Japp, bara att ge igen om nån pratar skit om en.....



Nr 3: En bild säger mer än tusen ord. Inte bara jag som ogíllar att bli blöt av regnet.



Nr 4: Nån som vågar jävlas med mej igen??? Nä, nu får det vara nog....



Nr 5: Ja det gäller att hitta rätt spegelbild. Ibland ser jag en mus med ibland ser jag en tiger.



Nr 6: Ja, det här är ju bara för gulligt .


Nr 7: Ääää, undrar om jag inte både känner mej deppig o står o drar i den där dörren ibland.

Nr 8: Och detta är ju sant för mår man dåligt så klistrar man lik förbannat på det där flinet.

Nr 9: Vi ÄR en glad o go familj. Särskilt det där med att vi gör visor passar oss bra.






Nr 10: Blir dock ett nedslag för hur det än är så har jag aldrig varit med om detta. Trygghet? Nä, när jag tänker tebax så var det bara bara bara oro...






Bonus:


Så där ja, då är det dax att blicka fram mot våren. När jag tittar ut så ser jag massa med ogräs jag vill dra.....



lördag 14 mars 2015

Ljud.

Jag gick o grubblade en dag när jag var på min finaste promenad. Där är så tyst o underbart så jag skulle kunna lägga mej ner o bara njuta av det jag inte hör.
Men när man promenerar så jobbar ju huvet ganska hårt. Då kom alla tankar på ljud.
Underbara ljud, förutom ljudet av tystnad.

Tänk själva. Blunda o lyssna. Vad hör man? Och vilka ljud gillar man.
Man gillar inte ljudet av buller, typ inne på fabriken man jobbar på. Men när fläktarna o maskinerna stängs av så är ljudet tomt och ganska högt. Ljudet av tystnad. Och jag tror att det ljudet är det bästa av alla.
Men så har vi ju härliga ljud av :

Fåglar som sjunger.
Vinden som susar.
Vatten som porlar.
Ganska ljuva ljud som alla troligen tycker om.

Men tänk dom andra ljuden man tycker om:
Köttgryta som puttrar.
Katter som spinner.
En radio i bakgrunden.
Barn som leker.
Fiskmåsar vid havet.
Grannar som skrattar.

Eller varför inte dessa härliga ljud:
Skor på en grusgång.
Krattan som går över gräset.
Motorcyklar de första vårdagarna.

Bilar långt bort i fjärran kan oxå var sköna ljud, just för att ljudet är så långt bort.
Grannens gräsklippare.. Ja, varför inte. Det är ju ljudet av fint väder för inte klipper man gräset när det är dåligt väder.

Och idag är vädret fint igen. Jag ska ut o lyssna på fåglar vatten vind o barnen på lekplatsen jämte mitt hus.

lördag 21 februari 2015

Må helvetets februari någongång ta slut!!!

Att mitt februari började med en dröm om att inte sväva ut i min ekonomi vet nog en del av er. Så jag har varit duktig. JAG HAR VARIT DUKTIG!!!

Men va fan är det för en månad jag fått??
Allt är ju helt otroligt...

Jobbet: Bara tjafs. Bara bara tjafs. Vi hade fackets årsmöte o jag fick förtroendet att sitta kvar på posten som facklig ordförande. Vilket jag givetvis gärna gör för jag tycker det är roligt.... men nu vete fan vem som slängde in den sista handgranaten. Det händer grejer så jag blir gråhårig...are!! Man är trött när man åker till jobbet o tröttare när man far hem o hjärnan går som ett vinkraftverk under Gudrun.

Ekonomi: Mycket bra!! Eller? Jag har ju inte köpt nåt. Men så har jag inte kunnat handla heller för kortet har varit ganska tomt. Bara köpa mat så vi kan överleva månaden. Så hände det sej att jag slarvade bort mitt kort. Jag hade lagt mitt kort i jackfickan. Inga konstigheter. Jag har alltid kortet i jackfickan... Typ... Kom till Kvantum för att handla. Ta pantpåsarna med mej o så fiskar jag i fickan efter kortet. Nix, inte där. O inte in andra fickan o inte i bilen o inte i byxfickan... Så då tänkte jag att det ligger väl hemma då. Pantade o fick ihop typ 30 spänn så jag kunde köpa kattmat iallafall. Lite pinsamt att stå o handla med ett pantkvitto.
Hemma hittade jag inget kort. Städade bilen städade huset kollade sängen o frysen o vinden. Inget kort. Och då står man ganska blottad för på banken kan du inte få ut pengar. Så då tänkte jag att då får jag väl låna pengar av morsan tills jag fått ett nytt kort hemskickat o allt vad det drar med sej. Inga miljoner fanns det på kortet så jag kunde sova ganska gott ändå. Kom till jobbet på morronen o började planera för att ringa bank o mor när chefen kommer in o viftar med mitt kort. Jag hade tappat det utanför kontoret. Det är inte ofta man vill kyssa chefen men han fick en stor kram iallafall.

Kroppen: Ont så jag lipar på nätterna. Men det är det inte många som vet. Pratade med chefen o han fixade mej en tid till läkare. Och gissa vad. Denna läkare var otroligt kort o lite snäv i tonen men han sa att "jag vet inte varför du har ont så jag skickar dej till ortopeden. Nu kan du gå. Hej då!!!" Så fort gick det... Efter värk i kroppen som jag fick när Wille föddes för 14 år sen så fick jag äntligen en tid till ortopeden. Fatta!! Nu väntar jag bara på tiden. Och ont har jag så jag lipar på nätterna. Men jobbar gör jag. För att få ihop min ekonomi.

Min hjärna: Den fungerar inte. Och nu får jag nog påhopp som heter duga. Men jag mår såå dåligt! Inte bara för ontet i kroppen utan för att mitt grubbel över framtiden tar kol på mej. Jag tror inte det är många som förstår. Skrev på FB en gång "Barnen borta, jag är ensam hemma. Ska det va så här? Då vill jag inte mer". Fick kommentarer som "så är det när barnen flyttar ut. Bara att vänja sej... bla bla". "Du får hälsa på dina vänner... blabla.." Och alla dom som hade dessa kommentarer sitter hemma med sin man o sambo och är inte riktigt lika ensamma. Och jag vet inte vem som är mina vänner mer. Vänner? Vad är det? På FB har jag närmare 100 vänner, helt utan betydelse. Och jag kan inte leva utan barnen... *Grattis till alla som inte sitter ensamma när barnen har flyttat* och ja. jag vet att det är många år kvar tills dess men jag tänker på det ändå.

Mitt hus: Är det bästa hus som finns. Jag älskar mitt hus. Och det är MITT! Jag är så glad att jag äger det. Det är MITT. Men man vill ju vårda det man älskar o just nu känns det som jag missköter det. Det enda jag kan göra för att visa huset lite kärlek är att städa. Och jag hatar att städa... Men städar gör jag... Och ändå ser det ut som fan. Jag pallar inte.... Vill ha vill ha. Men så kom jag på att man kan meditera genom att riva tapeter. Så jag började med det. Jag sitter där på golvet i ett hörn o river tapeter. Som en mentalsjuk på ett dårhus på 1800-talet. Gungande o vaggande o pratandes med katterna.  Och ungarna säger "menmammavadgördu?"

En vecka kvar av denna sketna månad.

Här kommer en bildbomb på min kärlek:







 
Jag älskar er, mina barn!!!

söndag 1 februari 2015

Här händer numera ingenting....

....Och det är väl skönt för all del men....

Planerna i mitt huvud gör mej galen.
Men det blir inte alls som jag vill.

Jag tror ju på mina drömmar. Jag o morsan drömmer lite sånt där sanna drömmar ibland o då blir man ju alldeles kall när man vaknar o har drömt dumheter. Men jag måste lyssna på det annars kommer jag att gräma mej grå...

Februari= Inga utsvävningar för då går det åt pipsvängen.  (Jag drömde att jag blev satt i fängelse... Om jag skärper mej kommer jag ut i början på mars o då kommer allt o bli så jäkla bra...).
Så då sitter jag här o tittar på alla väggar som skulle målas o tapetseras och golv som skulle läggas o småskit som skulle köpas in....
Men jag är stark!!! INGA UTSVÄVNINGAR!!! INTE ENS ERIKSHJÄLPEN! 

Jag brukar sitta o glo på Dr.Phil på kvällarna. Han har mycket bra att säga!!! Jag gillar honom. Men jisses vad märkligt folk som besöker honom.
Häromdagen hade han en mamma som hade tvångstankar o sånt där och hon satt o räknade sin budget i flera timmar varje kväll.
Och just nu känns det som att jag gör samma sak!!! Räkna räkna. För pengarna ska ju räcka till. Hur ska jag få in mer pengar????
Ändå är jag ju inte fattig.... Jag behöver ju inte sitta jämte rumänerna utanför Kvantum än.
 
Men att bara sitta här o glo gör mej vansinnig.
Måtte denna korta månad gå fort!!!!
 
 

söndag 4 januari 2015

Sol ute sol i sinne...

Vaknade nyårsdagen med 40 graders feber. Låg hela dagen o lät ungarna ta hand om mej vilket dom gärna gjorde.
Börjar det dåligt så kan det väl bara bli bättre.
Jag hade superångest en stund. Tänkte att detta var ju skit. Men sen tänkte jag att här ska vi jävlar anama vända det dåliga till positivt för nu är jag så jävla trött på elände att jag slår bakut.
Så min tanke blev att det var bra att jag blev sjuk nu när jag ändå är ledig. Annars hade jag ju tappat pengar om jag varit sjukskriven från jobbet.

I förgår när jag var snäppet piggare kom plötsligt en ond tanke över mej. Herregud, elräkningen!! Vem betalar jag den till? Och när kommer den? Måste man anmäla att man flyttat in? Jag ringde EON o tänk att det var i sista stund. Hon sa "Här är registrerad ett dödsbo o vi stänger av strömmen på måndag"!!!!  Jaoo nä absolut inte. Men hon var ju vänlig o hjälpte mej förstås. Reggade in mej den dagen o sen gav hon mej nyheten att den ström jag har använt från jag flyttade in går ju fortfarande på dödsboet så den behöver jag inte betala. Hur bra är inte det???

Och glada nyheter fick jag på telefon då "hon" ringde o talade om hur bra allt var med min älskling. Jo, för Max har ju flyttat, vilket jag inte har orkat tala om för allt var så jobbigt o jag bara grät. Nu bor han på en hästgård där han får gå lös varje dag o har en hel skog att springa i. Och detta telefonsamtal var precis vad jag behövde för jag blev plötsligt så glad. Jag saknar honom så fruktansvärt men det går att leva med det bara jag vet att han har det bra o vi ska snart åka o hälsa på honom.

Ekonomi: Hur kommer det att gå för min plånbok? Den största oroskällan i min hjärna. Men den ska vi nog ordna upp. Har skickat in papper på bostadsbidrag. Ska skicka in papper på underhållsstöd. Och elräkningen är ju framskjuten ett tag.
I källaren står det två stora frysboxar som jag inte använder. Funkar dom? Ja då säljer jag dom förstås o har lite extra i matkassen. Januari är ju annars en månad där ALLA fasar över sin ekonomi så varför skulle inte jag göra det? Och när jag räknar min budget så har jag 2000 kronor över varje månad sen jag köpte huset!!! Wow, säg den som sparar pengar genom att köpa hus!

Jag satt på facebook o glodde. Där är jag "vän" med favoriterna Sabaton. Och då fick jag plötsligt en kommentar av dom; ska du gå på Rockstad Falun (typ) och då bestämde jag att jag skulle det. Så nu har jag bokat hotell till detta i augusti. Biljetterna köper jag när barnbidraget kommer. Dom var faktiskt inte så jäkla dyra. Hotellet sved mer men jag vägrar att campa.
Nu har jag iallafall detta att se fram emot. Underbart.

Och ute skiner solen.
Kan det bli bättre?

lördag 13 december 2014

Gomorron mitt herrskap...

Vilken vecka jag har haft.
Nu är jag så trött i kroppen att jag snart knäar.
Men nu ska livet lösa sej trots att det blir mycket sorg, förtvivlan o ångest ett par veckor.


Mitt öga är snyggt. Lagom lila. Nisse sa att det ser ut som jag misslyckats med mitt smink så jag kan ju göra likadant på andra ögat så blir det jämt.

Inget luciatåg. Jag saknar det.
Jag har ett tyst litet luciafölje i fönstret, det är allt.


Idag ska baka lussekatter. Förra veckan gjorde jag lakriktskola.
Jueln kommer alldeles för fort.
Ja, det känns inte bra men nog biter man igen... För ungarnas skull. Dom vet inte alls hur jag har det i min komplexa hjärna.

Grubbel grubbel.

Kvällarna har förstås blivit sköna. Nu kommer jag hem från jobbet o sätter mej i soffan utan att få dåligt samvete. Det fick jag förr nu när jag tänker tebax.... hur jag flög upp ur soffan när det kom "nån" i dörren. Och så började man plocka med nåt i all hast för att man inte skulle se lat ut.

Nä, jag känner mej lessen igen. Kom på hur jag "längtar hem" häromdagen.... Men det här är ju mitt hem nu. Det är HÄR jag ska vara. Det är ju DETTA som är mitt HEM, fuck....
Och alla som frågar hur det går för mej.
Jo, tack. Det går bra. Jag har börjat landa. Det känns fint. Jag mår bra.
Men va fan....
Var är mina vänner?
Jag går här i "mitt hem" o har inga vänner ... Dom som var så många...
Fan vad ensamt.

Och så kommer jag att göra saken ännu värre...

Nämen, vad är detta? Jag skulle ju göra ett glatt blogginlägg. Skriva om julefrid o julkänsla.

Imorron ska vi klä granen.

lördag 25 oktober 2014

Nu är jag här igen.

Ni kanske undrar vad som hände? Jag försvann ju så ingen kunde läsa min blogg. Men så här var det: Jag fick ett fruktansvärt påhopp... Igen. Någon som läser min blogg här i byn skvallrade för "Mitt X" (som han nu ska få heta) om vad jag skrivit. Och han blev ju Lätt sur!! Tyckte jag skulle radera allt och sluta upp med bloggeriet o allt vad det var.
Men där ska jag vara tydlig med att säga: Jag gör ingenting längre som han tvingar mej till. Så just nu har jag bara lagt dom inläggen i UTKAST för jag orkar inte ta striden just nu. När jag har mitt egna hem kommer allt ALLT ALLT ALLT att ligga ute för världen.
Så då vet ni det, ni som sitter här o läser min blogg o sen skvallrar till "Mitt X" att ni kommer att få jättemycket kul att läsa. Men för allt i världen, jag tycker inte ni ska glömma att tala om för honom att jag faktiskt har skrivit snälla saker oxå. Jag har till exempel skrivit att jag älskar honom. Men det har ni missat att skvallra om.

Till er som tycker om mej och till er som gillar min blogg:

Dagarna är mörka trista långa jobbiga påfrestande men samtidit en dag närmare målet o jag ser allt med positiva ögon just nu fastän jag har dragit runt på en sketen förkylning hela veckan.
Planering på heminredning ligger i tiden. Mitt nya kök ska bli 50-talsbrandgult men jag retar mej till gallfeber på att jag knappt hittar vad jag vill ha. Jag sitter på nätet o googlar som en liten blå.

Jag är tacksam för mina riktiga vänner. Det fanns fler än vad jag trodde det var. Det är ju i ett krisläge man vet vem som är ens riktiga vänner. Att sen många bor på långt håll gör inte så mycket. Det är er omtanke jag gläds åt.

Jag kommer snart tillbaka till denna blogg med ny energi. Försvinn inte. Jag saknar er alla så mycket.

söndag 12 oktober 2014

Mitt nya:


Jo, det var mej det handlade om i det förra inlägget.
Så som jag skrev, så har det varit utom i det sista stycket för jag har ännu inte kommit ut ur huset på Klippan. Men ändå har han sagt att saker ska göras bara jag försvinner snart.
Det är inte så kul att vara här.
Han är hånfull o elak i truten. Vilket han har varit i många år. Han har alltid kallat mej "psykiskt störd" och vad tiden led så fick jag höra att jag var ful o gammal o äcklig emellanåt.
Jag tänkte inte mycket över det. Jag har ju haft det värre i ett annat förhållande.
Men så sa min psykolog att det där är inte OK. Det där är psykisk misshandel.
Och när han nu fortsätter så där så förstår jag hur jag har mått i många år.

Kanske därför jag varit en "surf*tta" för man har ju inte orkat vara glad mot honom.

Jag kan inte gå in på allt han gjort mot mej. Jag orkar inte tänka på nåt av detta mer. Jag har grubblat ändå i så många år o inte fattat nånting.
Men nu är det slut.

Därför min nya blogg. Därför Den Keltiska Knuten. Mitt nya liv. Min omstart.

Och i denna vecka fick jag äntligen klart.

Lite dålig bild men likväl mitt nya hem.
Den 17 november pysslar jag in julen på Villagatan i Forsheda.

Jag o barnen lämnar livet på landet. Inga mer kor som muar... Kommer ändå sakna dom.
Inga mer flugor i köket... Kommer inte sakna dom
Inga mer hånfulla flin.
Inga mer elaka ord.


Nu är det bara mitt.
Jag gör som jag vill. Jag behöver inte fråga om vi ska renovera nåt utan jag gör det själv.
Det är mitt.

Vet ni att jag är glad.

Fast samtidigt är jag såå lessen att jag fortfarande gråter.

Jag älskade honom... Gör det ännu... Jag skulle ju leva med honom tills döden skiljer oss åt. Jag ville bli gammal med honom. Jag ville se våra barnbarn få springa bland kossorna o leka. Jag ville få en ålderdom med honom på gården.
Klippan var mitt liv.
Och han förstörde det.
Han förstörde alla mina drömmar.
Tryckte ner allt under sin sko o klämde sönder det som man gör med en myra.
Allt jag drömde om tänkte han ändå ta ifrån mej.


torsdag 2 oktober 2014

Hur skulle ni....



Tänk er in i denna situation:

Du bor ihop med en man o ni har en massa barn.

Huset börjar rasa.
Avloppet rinner upp i källaren o det bildas mögel.

Du säger till mannen att du tycker vi borde göra nåt åt det där.
Han säger   NEJ.

Huset fortsätter rasa.
Toaletten börjar bli äcklig. Speglarna trillar ner, toastolen har inte mycket av ring kvar, träluckorna på skåpen vittrar sönder, handfatet är sprucket efter speglar som trillat ner där, osv.

Du frågar om det kanske inte är dax att fixa till toan snart.
Han säger NEJ.

Golvet i storarummet har en parkett som vittrar sönder. Ingen lack kvar o när du svabbar golvet blir vattnet svart pga av träet som har multnat bort. Det luktar unket.

Du kommer med den enkla idén att lägga ett klickgolv eller en plastmatta bara ovanpå. Det borde väl vara enkelt o smidigt o billig.
Han säger NEJ.

Torktumlaren i tvättstugan går sönder o all tvätt måste numera hängas upp på tork. Men eftersom det är både fukt o mögel o avloppsvatten därnere väljer du att hänga all tvätt två våningar upp i hallen.
Du föreslår att ni skaffar en ny torktumlare så slapp du bära så mycket tung tvätt.
Han säger NEJ.

Så gör spisen sitt sista.
Gummilisten till ugnen lossnar så all värme som borde hållas inne sipprar ut o matlagningen blir sämre. Handtaget på ugnen lossnar så du får står med en gaffel o peta upp luckan om du behöver komma in.
Du frågar om ni inte kunde köpa hem en ny spis.
Han säger NEJ.

Livet blir ju litet rörigt därinne för er. Du tycker det är roligare att vara ute o du anlägger en underbara trädgård.

Plötsligt en dag säger han :  Jag vill att du tar ditt pick o pack o flyttar. Jag vill inte ha dej här mer. Det här huset  är mitt.

Ja, du flyttar förstås för inte vill du vara kvar hos varken en man som säger så där eller  i ett hus som faller sönder.

Två månader efter att du flyttat köper han en ny torktumlare och en ny spis. Han lägger nytt golv i storarummet och fixar till avlopp o mögel i källaren.
Och toaletten gör han om till en lyxvariant.
Dessutom gräver han upp hela din trädgård o anlägger "ingenting" , bara en stor äng.

Om du hade varit i hennes kläder, hur hade du då tyckt att han behandlade dej?
Är detta ett slags hat mot dej?
Är det ett hån mot dej?
Är det bara ren dumhet?

Hur kan man behandla någon så illa i så många år .... 


lördag 23 augusti 2014

Mina känslor...



Det är väl klart att det känns märkligt. Jag är ju ändå en person med lätt psykiska problem.... Eller som en som älskar mej sa till mej en gång: "Du är ju fan psykiskt störd"!!!

Nu är det så nytt. Allt är så konstigt.

Så här kändes det först:

Allt var bara fyrkantigt. Stelt. Rakt. Kunde inte gå utanför ramen. Ville kliva ur men satt kvar därinne....



Sen kom tunnelseendet. Jag såg bara det som fanns framför mej. Vad fanns...finns vid sidan om mej? Finns det något där?


Sen kom den skitiga glasskålen:

Att se allt och höra allt inifrån en skitig glasskål är ganska enerverande. Det är ihåligt och ekande. Ganska tomt. Ingen annan finns därinne. Och man känner sej ganska ensam.



Och det är i denna skål jag är nu. Jag försöker att se igenom dom där fingeravtrycken och fetfläckarna. En sån där dåligt diskad utsikt. Och det ekar. Och det är tomt. Och jag hör mej själv andas...Försöka andas.

När han kommer in i huset känner jag hur hjärtat börjar slå hårdare.
Jag blir sådär lite pirrig i magen.
Och lite svag i benen.
Känner rastlöshet.
Vill kramas skratta pussas...

Och jag känner hur jag brinner.

Ni vet.... Nykär. Den där brinnande känslan som går genom kroppen. Man blir helt svettig o rusig i kroppen.


Det är då jag börjar gråta.

onsdag 20 augusti 2014

Att börja om...

Helt nytt.

Men ändå.... Samma person.

Jag;  En svart själ med ljust sinne. Med kärlek för livet.

Känner du mej?

Då vet du vem jag är. Då vet du hurdan jag är.
Du vet oxå hur jag kan bli.

Och du vet om hur min hjärna spökar.

Vill du lära känna mej?

Då får du oxå vara öppen för jag är nog svår. För även om ni tror att jag är glad och sprallig och livlig så är det bara en fasad för det jag gömmer.

Det jag gömmer ska få komma fram.

Jag ska börja om från början.