Men va fan är det för en månad jag fått??
Allt är ju helt otroligt...
Jobbet: Bara tjafs. Bara bara tjafs. Vi hade fackets årsmöte o jag fick förtroendet att sitta kvar på posten som facklig ordförande. Vilket jag givetvis gärna gör för jag tycker det är roligt.... men nu vete fan vem som slängde in den sista handgranaten. Det händer grejer så jag blir gråhårig...are!! Man är trött när man åker till jobbet o tröttare när man far hem o hjärnan går som ett vinkraftverk under Gudrun.
Ekonomi: Mycket bra!! Eller? Jag har ju inte köpt nåt. Men så har jag inte kunnat handla heller för kortet har varit ganska tomt. Bara köpa mat så vi kan överleva månaden. Så hände det sej att jag slarvade bort mitt kort. Jag hade lagt mitt kort i jackfickan. Inga konstigheter. Jag har alltid kortet i jackfickan... Typ... Kom till Kvantum för att handla. Ta pantpåsarna med mej o så fiskar jag i fickan efter kortet. Nix, inte där. O inte in andra fickan o inte i bilen o inte i byxfickan... Så då tänkte jag att det ligger väl hemma då. Pantade o fick ihop typ 30 spänn så jag kunde köpa kattmat iallafall. Lite pinsamt att stå o handla med ett pantkvitto.
Hemma hittade jag inget kort. Städade bilen städade huset kollade sängen o frysen o vinden. Inget kort. Och då står man ganska blottad för på banken kan du inte få ut pengar. Så då tänkte jag att då får jag väl låna pengar av morsan tills jag fått ett nytt kort hemskickat o allt vad det drar med sej. Inga miljoner fanns det på kortet så jag kunde sova ganska gott ändå. Kom till jobbet på morronen o började planera för att ringa bank o mor när chefen kommer in o viftar med mitt kort. Jag hade tappat det utanför kontoret. Det är inte ofta man vill kyssa chefen men han fick en stor kram iallafall.
Kroppen: Ont så jag lipar på nätterna. Men det är det inte många som vet. Pratade med chefen o han fixade mej en tid till läkare. Och gissa vad. Denna läkare var otroligt kort o lite snäv i tonen men han sa att "jag vet inte varför du har ont så jag skickar dej till ortopeden. Nu kan du gå. Hej då!!!" Så fort gick det... Efter värk i kroppen som jag fick när Wille föddes för 14 år sen så fick jag äntligen en tid till ortopeden. Fatta!! Nu väntar jag bara på tiden. Och ont har jag så jag lipar på nätterna. Men jobbar gör jag. För att få ihop min ekonomi.
Min hjärna: Den fungerar inte. Och nu får jag nog påhopp som heter duga. Men jag mår såå dåligt! Inte bara för ontet i kroppen utan för att mitt grubbel över framtiden tar kol på mej. Jag tror inte det är många som förstår. Skrev på FB en gång "Barnen borta, jag är ensam hemma. Ska det va så här? Då vill jag inte mer". Fick kommentarer som "så är det när barnen flyttar ut. Bara att vänja sej... bla bla". "Du får hälsa på dina vänner... blabla.." Och alla dom som hade dessa kommentarer sitter hemma med sin man o sambo och är inte riktigt lika ensamma. Och jag vet inte vem som är mina vänner mer. Vänner? Vad är det? På FB har jag närmare 100 vänner, helt utan betydelse. Och jag kan inte leva utan barnen... *Grattis till alla som inte sitter ensamma när barnen har flyttat* och ja. jag vet att det är många år kvar tills dess men jag tänker på det ändå.
Mitt hus: Är det bästa hus som finns. Jag älskar mitt hus. Och det är MITT! Jag är så glad att jag äger det. Det är MITT. Men man vill ju vårda det man älskar o just nu känns det som jag missköter det. Det enda jag kan göra för att visa huset lite kärlek är att städa. Och jag hatar att städa... Men städar gör jag... Och ändå ser det ut som fan. Jag pallar inte.... Vill ha vill ha. Men så kom jag på att man kan meditera genom att riva tapeter. Så jag började med det. Jag sitter där på golvet i ett hörn o river tapeter. Som en mentalsjuk på ett dårhus på 1800-talet. Gungande o vaggande o pratandes med katterna. Och ungarna säger "menmammavadgördu?"
En vecka kvar av denna sketna månad.
Här kommer en bildbomb på min kärlek:
Jag älskar er, mina barn!!!
3 kommentarer:
Kom hit ! Jag har en av dina kärlekar här, allas våran Leonard.
Sluta grubbla, det är en order !
Det leder ingen vart, du blir bara ännu mera grubblande.
Varför tänka på ett elände eller något hemsk som ska komma , så är och blir det för alla.
Alla måste börja stå på sina egna ben, jag tror inte du vill ha dina barn boendes hemma hela livet,Nej fy!
Släpp det och tänk på nåt kul,
det finns faktiskt många roliga saker mitt i den jobbiga tråkiga vardagen.
Men nu går vi mot ljusare tider, det känner du väl, släpp alla dina jobbiga krav, ta en ska i taget.
Ja vad kan man säga mer.
Ingen är ju glad för jämnan . . . .
Kram/ mor Eva
Goa Maria, det är svårt för de som aldrig varit i samma situation att förstå:( Jag känner igen det du beskriver. Hade samma känsla när jag och barnens pappa separerade. Hatade till en början när barnen var hos honom. Jag led mig igenom de helgerna. Och vad få förstår är att vår konstanta värk gör oss extra sårbara <3
Ibland behöver man få bekräftelse för sina känslor, att någon förstår hur man känner och framförallt att man får lov att känna sig ledsen. Du har nyligen lämnat ett förhållande och hem, även om du innerst inne vet att detta är det bästa. Så känner man sorg och förlust. Och lite av ett nederlag. Jag trodde att jag och barnens far, skulle vara för alltid och det kändes sorgligt att det inte blev som jag trott.
Du är grym som kämpar på!
Kram Nilla
Jamen, den här månaden just det här året kan ju kvitta, kan inte hjälpa men jag tror att det eländiga vädret spelar en stor roll - det är inget kul när det stormar och regnar och blåser om vartannat, precis HELA tiden. Det gör ingen människa på bättre humör.
Och så håller jag med din mamma lite, tänk inte, det är aldrig bra att tänka för mycket. Stoppa in dom där tankarna i en låda, stäng ordentligt och plocka fram det som finns i lådan när det är roligare allting. Det går, jag lovar.
Och på sista bilderna, tänk vilka godingar du har!
Jag kan dock inte låta bli att le lite när du skriver hur du sitter och drar tapeter av väggarna.......
Kramar
Skicka en kommentar