Mina känslor...

Det är väl klart att det känns märkligt. Jag är ju ändå en person med lätt psykiska problem.... Eller som en som älskar mej sa till mej en gång: "Du är ju fan psykiskt störd"!!!

Nu är det så nytt. Allt är så konstigt.

Så här kändes det först:

Allt var bara fyrkantigt. Stelt. Rakt. Kunde inte gå utanför ramen. Ville kliva ur men satt kvar därinne....

Sen kom tunnelseendet. Jag såg bara det som fanns framför mej. Vad fanns...finns vid sidan om mej? Finns det något där?

Sen kom den skitiga glasskålen:

Att se allt och höra allt inifrån en skitig glasskål är ganska enerverande. Det är ihåligt och ekande. Ganska tomt. Ingen annan finns därinne. Och man känner sej ganska ensam.

Och det är i denna skål jag är nu. Jag försöker att se igenom dom där fingeravtrycken och fetfläckarna. En sån där dåligt diskad utsikt. Och det ekar. Och det är tomt. Och jag hör mej själv andas...Försöka andas.

När han kommer in i huset känner jag hur hjärtat börjar slå hårdare.

Jag blir sådär lite pirrig i magen.

Och lite svag i benen.

Känner rastlöshet.

Vill kramas skratta pussas...

Och jag känner hur jag brinner.

Ni vet.... Nykär. Den där brinnande känslan som går genom kroppen. Man blir helt svettig o rusig i kroppen.

Det är då jag börjar gråta.