Igen.
När jag var ung .... yngre.... runt 20strecket.... När jag levde med min dotters pappa... Då tänkte jag att jag aldrig nånsin skulle få chansen att fylla 20. Livet var alldeles för destruktivt. Brutalt så in i helvete....
Värre än många tror.
Värre än vad många VÅGAR tro,
Och jag tänkte; Om jag får chansen att bli 20, då kommer jag att få leva länge.
När jag fick veta att jag var gravid bestämde jag mej för att kämpa för att få leva. Och om detta barn skulle överleva så måsta jag ju oxå överleva.
Jag lovade mej själv dyrt o heligt att lägga hela mitt liv på mitt barn och även på dom barn jag i framtiden kanske skulle få....
Jag kan inte säga att livet blev bättre, men det blev inte heller sämre.
Jag fick tre barn till.
Och jag höll mitt löfte att ge hela mitt liv för dom.
Utan mina barn skulle jag dö.
Nu ser jag tebax på hur det blev.
Trettio år i total förnedring.
Jag tillät att man sa elaka saker till mej
Jag tillät att man gjorde elaka saker emot mej.
Jag tillät att man gjorde mej till den person DOM ville att jag skulle vara.
Nu sitter jag här för mej själv o ser allt väldigt klart.
Jag fick chansen att fylla 20
och jag fick nu oxå chansen att fylla 50.
I tre år har jag levt ensam med barnen.
I tre år har jag kämpat med mej själv o mitt jävla taskiga självförtroende.
I tre år har jag letat o nu har jag hittat.
Det här e jag. En korkad brutta med ett leende som är så stort att alla mina tänder syns.
Det här e jag.
En kråka som älskar att vara en kråka.
Det här e jag.
En 50åring med en borderline problematik som jag älskar.
Antingen hatar jag eller så älskar jag.
Att hata är lätt.
Att älska e svårt.
Att få nån att förstå e inte heller så lätt.
Men jag älskar så mycket... Jag älskar allt.
Jag älskar numera hela livet.
Hatet blev för jobbigt.
Jo, det finns fortfarande där men jag har jobbat med att lägga det åt sidan.
Nu sitter jag med så mycket kärlek till framtiden att jag får svårt att greppa även det.
Ibland känns det som jag slösar bort min kärlek till bara skit.
Men även skit ska ha kärlek.....
Jag tänker aldrig mer låta mej utnyttjas.
Jag tänker aldrig mer låta nån säga att jag e ful o äcklig.
En fet gris.
Ett socialfall och ett miffo.
En mentalsjuk idiot.
Nu har jag ju äntligen hittat vem jag är o vem jag vill vara.
Ja, jag e svart. Jag e högljudd. Jag e ett kontrollfreak.
Jag har kvar mina fobier.
Jag har problem i huvet som e svåra att lösa...
Men jag fixar det.
Nu e jag 50 år.
Jag e så glad att jag fick komma hit.
Det tog tid.
Det var en krokig jävla pissväg.
Men jag kom fram.
Och nu ska jag ta hand om mej-
Och leva så här.,,
Och om någon vill leva med mej så måste man förstå vissa saker.
Mina fobier.
Mina åsikter.
Mitt sätt att klä mej.
Allt har en förklaring.
Jag älskar livet.
5 kommentarer:
Hej vännen! Jag blev så glad att läsa allt du skrivit! Efter allt du gått igenom så är du ändå så stark! Jag beundrar dig! Jag hoppas du förstår att jag är din vän även om jag varit frånvarande en tid. Kram goding! <3
Ditt liv har inte varit lätt. Men vilken styrka och personlighet du besitter. Jag beundrar dig och älskar dig som vän just för att du är den du är ❤❤❤
Du skriver så fint. Du ger styrka till andra med dina ord. Du vågar vara Du. Jag önskar dig all Lycka resten av livet��. Kram Tanja.
Mm att du kan få ord på eländet är starkt Maria."Borderline-ilska "känns som gnistrande vackert kristallblått,en färg som mest känns, istället för att synas( omtolkat i min hjärna). Jag läste någonstans att vi ska inte vara rädda för att falla på grusgångarna i livet. De är inte till för att såra oss utan härda oss att bli till diamanter. Ja fina Maria-jag tror att du har blivit en diamant nu efter 50... Njut av ditt fortsatta liv! För det är du verkligen värd. Puss i pannan på dig frän Källmanskan.
Eftersom jag inte känner dig närmare, utan "bara" lärt känna dig genom bloggen så vet jag ju inte hurdan du är och vad som hänt dig - annat än det tråkiga dom sista gifta åren. Men...på mig verkar det som om du är en mycket färgstark (alltså inte alls svart) person egentligen. Du verkar ha ett "hjärta av guld" och du älskar sina fantastiska barn som du själv mer eller mindre har fostrat till att bli härliga ungar. Det borde ju räcka för vem som helst, eller.....!?
KRAM
Susie
Skicka en kommentar